
Allt för den dryckesintresserade
Vem eller var whisky tillverkades först har man än idag inget exakt svar på. Konsten att destillera var ursprungligen en del av den egyptiska alkemin. Destillerikonsten spreds österut. Det är känt att det i Indien destillerades Arrak omkring 800 år före Kristus.
Först 800 senare när tryckta handlingar blev allt vanligare fick romarna kännedom om den egyptiska alkemin. Hågen för alkemi spred sig inom det romerska riket och kejsare Diocletianus bestämde år 296 att alla dokument om alkemi skulle brännas. Experimenterandet med alkemi fortsatte dock, främst bland de lärda i Alexandria. Från grekerna som förbättrade de alkemiska metoderna spred det sig vidare till araberna som genom sina korståg förde destilleringskunskapen vidare till Europa.
Araberna hade använt destilleringskunskaperna bland annat för att framställa parfym, och det var tack vare parfymdestilleringen som destilleringsmetoden också börjades användas för att tillverka medicinaldrycker. Först skedde detta under 1200-talet då man destillera vin och så småningom även kornmäsk. Att destillera fram alkohol var en stor brandrisk då man bara använde sig av luftkylning och hade en öppen eld som värmekälla till de läckande pannorna.
Uisge beatha [ishke ba'ha], gaeliska för livets vatten, har druckits i Skottland sedan minst 500 år tillbaka. Hur destilleringskonsten kom dit är ännu oklart. Det finns två teorier, en är att destilleringskonsten kom till Skottland med kristna missionärer direkt från det europeiska fastlandet. Den andra teorin är att det kom till Skottland från Irland. Anledningen till att man inte vet bestämt hur det kom till Skottland beror på att Skottlands invecklade historia ännu till stor del är dunkel.
Den äldsta bevarade officiella dokumentationen om att whisky har tillverkats i Skottland är en uppgift ur en skotsk skattelängd från 1 juni 1494 där det talas då “åtta boll” (cirka 1200 kilo) malt såldes från det kungliga förrådet till tiggarmunken John Cor.
Et per liberacionem factam fratri Johanni Cor per perceptum compotorum rotulatoris, ut asserit, de mandato domini regis ad faciendum aquavite infra hoc compotum viij bolle brasii
- Lord High Treasurer’s Accounts vol 1, p. 176
Destilleringsaparaterna (kittelpannorna) utvecklades och förbättrades genom åren och den viktigaste förbättringen vad att man började kula ned destilleringspannornas avtappningsrör i vattenfyllda träkar. En annan viktigt upptäckt var att om man byggde pannorna päronformade så fick man en renare sprit, då de orena oljorna kondenserade i pannhuvudet och rann tillbaka ner i mäsken. Detta gjorde att spriten kom att smaka bättre vilket i sin tur ledde till att en snabbt ökad popularitet till användning av spriten till annat än strikt medicinskt bruk.
Att destillera blev så populärt att det skotska parlamentet år 1579 tvingades förbjuda all destillering för ett år framåt för alla utom adeln som fortfarande fick bränna för husbehov. Anledningen var att det några år av missväxt gjort att brödsäd hade blivit en bristvara.
En av de första skriftliga referenserna till uttrycket “uiskie” omnämns år 1618 i en bouppteckning efter en godsherre i högländerna.
everie pynt of aquavytie or strong watteris sold within the country
År 1644 instiftar det skotska parlamentet den första alkoholskattelagstiftningen, som innebär att det blir skatt på “starkt vatten”. 2 shilling och 8 pence skulle betalas på varje skotsk pint (cirka 1,5 liter). Skatten skulle användas för att in pengar till de kungliga trupperna. Vid denna tid hade det gaeliska uttrycket uisge beatha förvanskats till bara “usky” eller “wusky”.
Skatten reducerades dock kort efter att Oliver Cromwell infört republik 1648. När Cromwell dog 1660 införde Charles II monarki igen och slopade skatten helt. Dock valde myndigheterna att införa skatten på nytt under 1690-talet.
Tack vare att spriten börjades beskattas så kan man i det skotska parlamentets författningssamling från 1690 läsa om det lilla gårdsdestilleriet Ferintosh. Detta är första gången ett destilleri nämns vid namn i skrift.
1700-talet
Fram till 1700-talets börja skedde all tillverkning av whisky i liten skala, i stort sett endast som en bisyssla på bondgårdar och i stugorna på landsbygden.
Den 16 januari 1707 slås det skotska och brittiska parlamenten samman och bildar Storbritannien. En paragraf i unionsakten innebar att engelsk alkoholskatt även skulle tas ut i skottland.
År 1713 stiftades en särskild lag som börja gälla 1725, lagen innebar att skatt skulle betalas på färdig malt, men även på färdig whisky. Man gjorde beräkningar på hur mycket whisky de kunde producera på vart hundrade gallon färdigjäst malt. Den nya lagen innebar att ölbryggningen och därmed tillgången till öl minskade kraftigt. Öl som var allmänhetens viktigaste dryck. Upplopp bröt ut i både Edinburgh och Glasgow, destillatörer och ölbryggare gjorde allt vad de kunde för att undgå beskattningen. På grund av ett administrativt misstag hade de nya skattereglerna skrivets så att skattemyndighetens område inte omfatta Islay och Jura. På Islay anställdes därför inga tulltjänstemän, och ölen och whiskyn var i princip skattefri, vilket i sin tur ledde till att bryggare och destillatörer från fastlandet massinvandra till ön. Inte förrän 1797 steg den första skattetjänstemannen iland på ön.
Effekten av den nya maltskatten ledde till en kvalitetsförsämring i låglandswhiskyn. För att minska skattebördan och samtidigt få en rimlig avkastning började destilleridirektörerna minska mängden korn i malten, de började till och med blanda i potatis, morötter och andra rotfrukter i whiskyproduktionen.
Högländerna som fortfarande var relativt svårtillgängliga med sina höga berg och outforskade vildmarker. De snåriga skogarna som sakna ett ordentligt vägnät satte stopp för engelsmännen. Men framför allt var det för att i de skotska högländerna härskade fortfarande de gamla och mäktiga skotska klanerna. Dessa gaelisktalande kiltklädda män gjorde att de engelska skattetjänstemännen inte vågade sig speciellt lång upp i högländerna, inte ens med militäreskort. Så medan lågländerna tillverkade en whisky som var både dålig och hårt beskattad fortsatte maltwhisky av hög kvalité flöda på bondgårdarna i högländerna.
Många bönder i högländerna arrenderade sina gårdar och deras enda chans att betala avgifterna var att tillverka whisky som de sen sålde, eller använde som “valuta”. Whiskytillverkningen var en del av vardagen i de skotska högländerna, vanligtvis vintertid då det inte hade lika mycket andra sysslor som resten av året. Så länge tillverkningen var för husbehov så var den inte olaglig, däremot var det olagligt att sälja den eller att använda den som betalningsmedel. Pannorna var små (rymde ca 25 liter) och var gjorda så att de lätt kunde monteras isär och gömmas undan. Man använde sig även av så kallade “bothies” – undangömda jordkulor. Detta medan det i lågländerna fanns 210 registrerade destillerier som tillverkade en rå grainwhisky som exporterades till England – där den bland annat användes som råvara för att framställa billigt gin.
År 1757 och tre år framåt förbjöds all destillering, förutom för husbehov, i Storbritannien på grund av mistväxt. Detta ledde till att de stora destillerierna i lågländerna tvingades stänga, och snart uppstod det en whiskybrist. Detta i sin tur ledde till att smugglad maltwhisky från privatdestillatörerna i högländerna såldes till folket i lågländerna, men även storstäderna i England nåddes av denna smuggelsprit. När man 1760 fick börja destillera igen hade smuggelkanalerna blivit så väletablerade att leveranserna från högländerna fortsatte.
Haigs WhiskyDen olagliga whiskyn som tillverkades och såldes av privata destillatörer i högländerna beräknas vara tio gånger mer än vad som tillverkades i de licensierade destillerierna, vilket ledde till att de blev utkonkurrerade och fick stänga. En del destilleridirektörer valde att undanhålla en del av sin produktion för skattetjänstemännen och sålde whiskyn utan att betala skatt. Men genom den regionala monopolsituation som rådde så lyckades några destillatörer vinna framgång, bland annat den legendariska whiskyfamiljen Haig.
Bara i Edinburgh beräknade man att den 1777 fanns över fyrahundra små illegala destillerier, men bara åtta licensierade.
Politikerna som hade svårt att tackla situationen som de själva hade varit med om att skapa, beslutade att förbjuda all destillering 1781. Skattetjänstemännen fick numera även rätt att beslagta destillationsapparater, och två år senare fick de även rätt att beslagta hästar och vagnar som whisky smugglarna använde som transportmedel.
Men smugglingen fortsatte på nätterna då de åkte ner till byarna där de sålde whiskytunnor och köpte korn. Eftersom excisemännen låg på lur så skickade smugglarna ofta iväg två hästar i förväg som drog till sig uppmärksamheten. Så fort de upptäcktes så sattes hästarna i full galopp. Och eftersom de var tungt lastade så hanns de snart upp av tjänstemännen och en vild tumult uppstod. När tjänstemännen återvände närmsta by med sitt byte av två smugglare och några whiskytunnor byttes glädjen snabbt då de endast var fyllda med vatten. Under tumulten passerade ett stort antal hästar nedtyngda av tunnor – fyllda med whisky.
De hårt övervakade destillerierna i lågländerna hade svårt att konkurrera med smuggelwhiskyn och efter ett tag blev situationen så ohållbar att det brittiska parlamentet instiftade “The Wash Act” år 1784. Syfte var att man med skattelättnader i högländerna skulle uppmuntra laglig tillverkning av whisky – eftersom man insett att det var helt omöjligt att kontrollera whiskytillverkningen annars.
Skatten i högländerna skulle nu beräknas på kittelpannornas storlek och inte på mäskmängden, som man gjorde i lågländerna.
The Wash Act
Förutom detta så innebar “The Wash Act” bland annat:
- Pannorna fick minst rymma 20 gallons (1 gallon = 4.546 liter)
- Högländerna fick använda sig av tunn mäsk.
- Max en panna per destilleri (Året efter ändrades lagen till att det endast fick finnas två pannor per socken.)
- Max 500 skäppor malt om året och malten skulle vara odlat på egen mark
- Pannorna skulle skötas av en pålitlig arrendator – som markägaren sett ut.
Om dessa krav uppfylldes så skulle den färdiga whiskyn beskattas lättare. Även i lågländerna sänktes skattesatsen något.
En annan regel som tillkom med “The Wash Act” var att högländerna nu inte fick exportera sin whisky till lågländerna – detta för att förhindra skattefusk.
För att skilja mellan högland och lågland var man nu tvungen att dra en linje på kartan – Highland Boundary Fault Line. På ena sidan kom låglandsdestillerierna som skulle beskattas på maltmängden och andra sidan norrländerna som skulle beskattas efter kittelpannornas storlek.
Med den nya lagen trodde man att det skulle tillverkas mindre whisky eftersom destillatörerna var tvungna att använda mindre pannor. Men konsekvensen blev istället den motsatta. Det utvecklades nya pannor som var små grunda kittelpannor där man kunde destillera whisky en snabbare takt än tidigare. I lågländerna började man även att använda sig av en koncentrerad mäsk för att minska mäskvolymen och där med sin skatt, resultatet blev en stor kvalitetsförsämring. Resultatet av detta var att man i lågländerna tillverka en dålig whisky vilket gjorde att whiskyn i högländerna fortsatte smugglas.
Skattelättnaden blev dock bara tillfällig, redan 1786 införde parlamentet högre skattesatser – nu blev både lågländerna och högländerna beskattade med ett pund och tio shilling för varje gallon en panna kunde rymma. Nu krävde man även destillerilicens för alla pannor – även de pannor som brände för husbehovet.
ett pund
Skattehöjningarna haglade tätt:
år ny skatt
1788 3 pund
1793 9 pund
1795 18 pund
1997 54 pund
1800 108 pund
1805 164 pund
Alla dessa skattehöjningar plus tre år av destilleringsförbud på grund av missväxt (år 1801, 1802 och 1809) uppskattade högländerna som en krigsförklaring. Även om alla dessa regeländringar var för att stoppa smugglingen och hindra fusk vid de licensierade destillerierna – så öka både smugglingen och fusket, eftersom det blivit mindre lönsamt att tillverka whisky legalt.
1800-talet
Vid sekelskiftet år 1800 upptäcktes 14000 illegala “bothies” i de skotska högländerna. Vägnätet byggdes ständigt ut vilket underlättade för de engelska excisemännen lättare kunde ta sig längre och längre norrut. Engelsmännen strävade efter att effektivt kontrollera hela skottland så att de inte upprepa de våldsamma uppror skottarna gjorde 1745. Engelsmännen dök upp överallt i skottland, även i de mest otillgängliga dalarna där fattiga skottar destillera whisky för att överleva. Det bästa sättet att bli av med överskottskorn var att använda det för att framställa whisky. Arrende avgifterna var höga, även på de marker som var dåliga då godsägarna förutsatte att arrendatorn gjorde stora pengar på whiskyförsäljning.
Men det var mer än skottarna som hade det svårt – livet som en excisman var inte heller lätt. Ensamma ute i de ödsliga högländerna, utfrysta och mycket illa sedda av lokalbefolkningen. Inte ens lönen var bra då de endast fick en belöning för varje destillatör eller smugglare de lyckades gripa och få dömd.
År 1814 kom parlamentet med en ny lag som innebar att endast pannor som rymde mer än 500 gallons mäsk var tillåtna i högländerna. Dessutom krävdes det att för varje 100 liter mäsk skulle det minst bli 18 liter whisky. Detta var helt orealistiskt då en sådan kittelpanna förbrukade mer korn än vad som kunde odlas i ett helt greveskap. Bränslet som skulle gå åt var mer än vad en hel by förbrukade under en sträng vintermånad. Inte nog med det så fick whiskyn bara spridas inom ett visst kort avstånd från kittelpannan. Naturligtvis öka den illegala tillverkningen ytterligare.

Tavla målad av Sir Edwin Henry Landseer på 1820-talet föreställande en illegala bothie där whiskytillverkningen är i fullgång.
1816 var det dags igen – enligt en ny lag kallad “Small Still Act” skulle Highland Boundary Fault Line raderas från kartan. Pannornas storlek behövde nu bara vara över 40 gallons, skattesatsen reducerades.
1822 kom än en gång en ny lag som reglera whiskytillverkningen, Illicit Destillation (Scotland) Act. Denna innebar hårda straff för illegal tillverkning och whiskysmuggling. Året efter kom “The Excise Act” som gjorde det tillåtet att destillera whisky om man följde tre punkter.
- Det fick endast förekomma licensierade destillerier som hade en kapacitet att destillera minst 40 gallons per omgång.
- En licens kostade 10 pund i licensavgift
- För varje gallon tillverkad whisky skulle destillatören betala 11,25 pence i skatt.
Det var för att förhindra att kittelpannor skulle gömmas vid oanmälda inspektioner som en minsta storlek på pannorna bestämdes. Den som gjorde en whisky på endast korn, single malt whisky, fick fram till 1855 skatterabatt eftersom de hade högra produktionskostnader. Det var även nu som de skattebefriade lagerhus – bonded warehouses – för exportwhisky infördes.
Det första destilleriet som fick en licens enligt den nya “The Excise Act” när den trädde i kraft 1824 var Smith’s Glenlivet – ett litet gårdsdestilleri som var känt för sin whisky. George Smith blev därmed den första legala privatbryggaren i dalgången Livet, vilket sågs med ett sådant ogillande bland de andra destillerarna i bygden. Ett så starkt ogillande att han ständigt tvingades vara beväpnad med två pistoler.
Med den nya lagen hade parlamentet lyckats – många av dem som tidigare tillverkat whisky illegalt valde nu att ansöka om licens för sin tillverkning. Och redan efter några år hade tillverkningen av legal whisky trefaldigats. Fyra år efter att lagen börjat gälla så sänktes skatten på spannmål kraftig och det blev tillåtet att importera säd från utlandet.
Mellan 1824 till 1837 sjönk antalet mål i domstolarna angående illegal whiskytillverkning till 400 per år mot tidigare 14000.
Vid samma tid som den nya lagen kom så skedde det industriella genombrottet och järnvägar drogs till de mest otillgängliga platserna i skottland. Även metallindustrin utvecklades och det blev billigt att tillverka stora kittelpannor.
Tack vare att ångtekniken hade börjat användas så kunde man mekanisera en del arbetsprocesser. Stora ångkokare kunde snabbt värma upp stora mäskkar till kokpunkten – samtidigt som den komprimerande ångan leddes vidare i rör och värmde upp kittelpannan. Det var tack vare denna teknik som man började få ordning i lokalerna där pannorna stod, nu slapp man all sot från kolen och kunde putsa upp pannorna.
År 1824 hade huvuddelen av whiskyproduktionen koncentrerats till cirka 50 större destillerier som alla hade god tillgång till vatten, korn och torv. Men all whiskytillverkning skedde inte i storindustrin, det fanns fortfarande många små gårdsdestillerier som bara leverera sin whisky till lokala konsumenter. I handelsbodar gick det att hitta fyllda ekfat där man fick ha med sig egna kannor och krus och tappa whiskyn direkt från faten. För att lättare kontrollera smuggling och skatteuttag fick whisky inte transporteras till England i fat som rymde mindre än 80 gallons.
1826 uppfann Robert Stein, som då var den ledande destillatören i lågländerna, en ny sorts metod för snabbdestillering av sädeswhisky – en apparat med parallellkopplade pannor. John Haigs graindestilleri i Cameron Bridge i Fife var det första destilleri som började använda den nya metoden i produktion. Aeneas Coffey var en teknisk intresserad man som fortsatte utveckla Steins då ännu inte officiellt lanserade patentpanna tillsammans med parlamentsledamoten och affärsmannen John Ramsay. Experimenten utfördes vid Port Ellen Distillery som då ägdes av John Ramsay. 1831 patenterade Aeneas Coffey en förbättrad version av Steins kolonpanna. Den nya pannan var tillverkad i trä och kallades för Coffeypanna eller patentpanna.
Med denna nya panna kunde man tillverka sin grainwhisky billigare, fortare och i betydligt större volymer än med kittelpannorna. De första Coffeypannorna kunde tillverka 9000 liter mäsk per timme. Och man klarade sig med mycket mindre kornmalt i mäsk än tidigare, i USA hade man upptäckt att man kunde använda hopkok av majs istället för säd. Det räcker med ca 16 procent kornmalt för att jästen skulle bli jäsbar. Den sädessprit (grain spirit) som kontinuerligt rann ur Coffeypannorna hade en alkoholhalt på över 94 volymprocent och så gott som alla smakämnen hade försvunnit.
I kombination med dåliga skördar och skattehöjningen 1840 då spritskatten höjdes med 2,1 pence gick flera destillerier i konkurs – främst i högländerna som använde de traditionella metoderna för att framställa whisky. Nu hade även grainwhisky börjat exporteras till bland annat USA, Australien, Indien, Kanada och Sydafrika där de oftast blandades med sodavatten eller läsk.
Blended whisky
Relationen mellan de traditionella destillerierna i norr och affärsmännen med de moderna pannorna i lågländerna försämrades snabbt, och förändrades inte förrän år 1853 då Andrew P. Usher kom på iden att utifrån ett standardiserat recept blanda samman olika gamla maltwhiskies. Andrew som var affärsman och whiskyagent för George Smiths maltwhisky The Glenlivet, kalla den nya drycken för Usher´s Old Vatted Glen Livet.
Drycken fick ett riktigt genomslag år 1860 då The Spirit Act börja tillåta att whisky från olika destillerier blandades ihop.
Nu kunde man börja spä ut maltwhisky med den rena sädeswhiskyn och få en whisky som smakade betydligt mindre än maltwhiskyn. Den nya whiskyn, blended whisky, smakade mer likt Gin, vilket engelsmännen drack ofta och mycket vid den här tiden.
Genom att blanda olika whisky så kunde man nu få en whisky att smaka likadant varje gång och marknaden börja utveckla egna whiskymärken. Eftersom sädeswhiskyn var mycket billigare så kunde ibland blandningarna vara 90 procent sädessprit och endast 10 procent maltwhisky. För att dölja den fräna smaken från sädesspriten valde man ofta maltwhisky med en stark smak, gärna från Islay och från Speyside destillerierna Glen Sciennes, Royal Brackla och The Glenlivet. De nya whiskyblandningarna var bleka till färgen och färgades med smält brunsocker.
Samma år som blended whiskyn fick sitt genombrott så stiftades även en ny lag som lät exportera whisky som var buteljerad i skottland.
Sherryfaten gör entre
Tack vare att frankrike oförsiktigt importera nordamerikanska vinstockar på 1850-talet så kom den dödliga vinlusen Phylloxera vastatrix till de franska vingårdarna. Katastrofen var ett faktum och hårdast drabbades de franska regionerna Cognac och Charente. I England tog brandy och konjak slut snabbt och ersattes i form av skotsk och irländsk maltwhisky, men även i form av sherry från Spanien. De stora lagren av sherryfat började användas av whiskyindustrin. Eftersom whiskyn som lagrats på sherryfat fick en smak som var ganska lik konjak så ökade efterfrågan på “Selfs”, det vi idag kallar single malt.
Blended whiskyn blev väldigt populär och öppnade upp en ny marknad vilket i sin tur gjorde att maltwhiskyn blev alltmer efterfrågad av whiskyblandarna. Mellan åren 1869 till 1892 ökade antalet licensierade destillerier i skotland från 24 till 161 stycken. Redan vid den här tiden marknadsfördes blended whiskyn intensivt, bland annat lärde man ut att dricka den med is eller soda i låga vida glas.
I slutet av 1800-talet börja folket mer och mer efterfråga en lättare och mildare whisky. Blandningsfirmorna sökte sig till området kring floden Spey där många nya destillerier uppfördes. Destilleriarkitekten Charles C. Doig presenterar nu en ny typ av kölna där rökgången är täckt av ett pagodtak, vilket ökade vinddraget i rökgången och whiskyn blev därmed mindre rök.
1900-talet
År 1910 höjdes skatten på whisky till 15 shilling per gallon. Höjningen var tänkt att ge mer pengar i statskassan, men konsumtionen minska kraft då priset på whisky blev för högt. Destillericheferna riktade nu in sig på exportmarknaden istället.
Immature Spirit Act kom 1915 och innebar att spriten var tvungen att lagras minst 2 år på ekfat för att få kallas whisky. Lagen hade inget att göra med att man ville att en bättre whisky skulle komma ut på marknaden utan var ett sätt att för att minska tillgången till sprittillgången och begränsa konsumtionen som på vissa ställen var väldigt hög. Året efter ändrades lagringstiden till minst 3 år, en lagringstid som gäller än idag.
Första världskriget
Under åren 1917 till 1919 stod all whiskyproduktion i skottland still på grund av att regeringen begränsade all användning av säd behövdes inom livsmedelsindustrin. Högsta tillåtna alkoholhalten på whisky sänktes från 60 % till 37,2 %, graindestillerierna drabbades dock inte då den alkoholstarka spriten användes som flygbränsle.
Efter kriget när destillericheferna var beredda att starta upp destillationen med full kraft hade nykterhetsrörelsen i USA blivit stor, så stor att den 1920 lyckades driva genom ett spritförbud. Även i Storbritannien hade nykterhetsrörelsen vuxit och blivit så pass stor att de lyckades driva fram en folkomröstning december 1920, som de dock förlorade. Men USA var inte utan whisky under förbudstiden, hos läkaren kunde man få både Laphroaig och Blendedwhisky “White Horse” utskrivet som medicin
Men det var mer än nykterhetsrörelsen som satte käppar i hjulet för whiskyindustrin. Generalstrejken 1926, Wall streets börskrasch 1929 och depressionen i början av 1930-talet fick många destillerier att lägga ner sin produktion. Som ett exempel så var det under en tid i början av 1930-talet endast åtta destillerier i produktion i hela skottland.
1934 inträffade högkonjunkturen i Storbritannien och året innan hade president Franklin Delano Roosevelt rivet upp alkoholförbudet i USA. Destillerierna startades nu upp igen.
Andra världskriget
Under andra världskriget början så var whiskyindustrin fortfarande igång då det var en viktig exportvara till USA. Men ju längre in i kriget desto dyrare blev whiskyn då skatten höjdes och hela 67 procent av priset på en flaska whisky var skatt.
1943 kom beskedet att whiskyproduktionen än en gång skulle upphöra då man skulle använda spannmålet till livsmedelsförsörjningen. 1944 börjande man förutse en seger i kriget och man tillät spannmålsleveranser till whiskyindustrin igen. Vid krigsslutet 1945 startades omedelbart 30 maltdestillerier som lagts i malpåse 2 år tidigare och 9000 ton korn gick direkt till whiskyindustrin. En order som kom från premiärministern och whiskyälskaren Winston Churchill. Han menade att den skotska whiskyn var en av landets förnämsta och viktigaste exportprodukter.
Whiskyboom
Whiskybranschen fick ett stort uppsving under 1950-talet. Det exporterades så mycket whisky att de destillerier som var i körbartskick inte räckte till för att möta den växande efterfrågan.
Äldre destillerier renoverades och sattes i produktion, andra utökades med nya pannor, mashtun och washbacks. Det byggdes även nya destillerier som till exempel The Tormore och Glen Keith. I slutet av detta årtiondet upplevde den skotska whiskybranschen den största whiskyboomen på 60 år. Den var nu som maltwhiskyn slog genom på allvar utanför skotlands gränser. Detta var till stor del de två familjerna Grant´s förtjänst. Det var nämligen deras destillerier Glenfiddich och Glen Grant som skeppade ut buteljerad singlemalt.
I strävan att skydda den inhemska spritindustrin stiftades det en lag i USA som förbjöd import av skotsk whisky som var yngre än fyra år.
På 1960-talet slogs många destilleribolag till större koncernbolag, detta för att möta de ständiga skattehöjningarna. Det var även nu som många internationella spritbolag började intressera sig för whiskymarknaden och dess förtjänstmöjligheter. Nya destillerier byggdes och andra restaurerades, främst för att kunna förse blendedindustrin med maltwhisky. Under mitten av 60-talet byggdes även nya graindestillerier och produktionen av grainwhiskyn uppgick år 1966 till 400 miljoner liter, att jämföras med single maltwhiskyn som ökade från 72 till 230 miljoner liter per år mellan 1960-1966.
1973 införde mervärdesskatt vilket i Storbritannien innebar att den skotska whiskyn blev dyrare. Vilket i sin tur ledde till högljudda protester från whiskybranschens företrädare som lyckades (om än marginellt) att sänka alkoholskatten. Men det tog 10 år för att den verklige tillbakagången skulle noteras då Distillers Company Limited stängde 11 destillerier, detta samtidigt som många andra lades i malpåse. En av anledningarna till detta var att det var populärt att dricka cocktails som blandades av ofärgad sprit som Gin, Vodka och ljus rom.
Vid slutet av 1980-talet började whiskyaffärerna komma igång igen men slogs snabbt ner igen av den allmänna lågkonjunkturen. 1993 stängde United Destillers fyra av sina destillerier.
Under mitten av 1990-talet blev single malt lite av en innedryck och blev populärt runt om världen. Både mängden av whisky på export och antalet “whiskyturister” ökade, många destillerier byggde eller utveckla sina besökscentra. 1998 skapade whiskyindustrin cirka 60 000 arbetstillfällen i Storbritannien.